Som jag skrev inledningsvis i denna artikelserie tyder ingenting på att den nya rovdjurspolitiken är mer förankrad än den gamla. Det är inte konstigt. Grundproblemet kvarstår ju: landsbygden utarmas och så länge inget görs åt det kommer vargen att fungera som syndabock i många känsloliv.   
  
I min förra artikel nämnde jag åtminstone tre vägar ut ur en låst vargfråga, men det är den fjärde som är mest långsiktig, därför att den helt enkelt rör de djupaste skikten av vår världsbild. Den fjärde väg som måste anträdas för att nå målet om ökad tolerans för vargen är nämligen i grund och botten filosofisk: Vi måste sakta men säkert arbeta oss ur den art-egoism - speciesism kallar djurrättsfilosofen Peter Singer det för i sitt klassiska verk ”Djurens frigörelse” - som är nedlagd i nästan alla våra kulturella uttryck och i det ekonomiska systemet. 
  
”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. 
  
I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren. 
  
För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen: 
”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.”

Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.  

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta - inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare - tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott - hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man - i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har trots det fyra vägar att föreslå för framtiden. Och för att börja med själva förvaltningen: Idealet på länsnivå vore att det vid sidan om de politiska representanterna och företrädarna för jägare och naturskyddsintressen upprättades en medbor...

Karin Högstedt, ordförande för Vänsterpartiet i Kronobergs län, är inne på samma sak. Det är dags att Ohly lämnar över 2012, säger hon. Två riksdagsledamöter är också kritiska mot Ohly som ledare för partiet. Jonas Sjöstedt deklarerade i går att om O...

Karl Olandersson plays standards är första evenemanget för Falu jazzklubb under våren 2011. Han kommer till Falun på torsdag och spelar med Daniel Tilling piano, Martin Sjöstedt bas och Mattias Puttonen trummor. De hör också hemma i den svenska elitd...

Och nu skruvas förväntningarna upp bland befolkningarna - i samma takt som oron hos makthavarna ökar. För i land efter land i den arabiska världen sitter det korrumperade kungar eller mycket gamla män med svag demokratisk förankring vid makten som bi...