Jag har trots det fyra vägar att föreslå för framtiden. Och för att börja med själva förvaltningen: 
Idealet på länsnivå vore att det vid sidan om de politiska representanterna och företrädarna för jägare och naturskyddsintressen upprättades en medborgarpanel. Några hundra slumpvis utvalda innevånare i exempelvis Dalarna eller Värmland skulle helt enkelt få delta i rovdjursdelegationernas arbete. Det vore ett nytt sätt att komma förbi de cementerade särintressena, experterna och de undflyende politikerna. En sådan medborgarpanel skulle bättre spegla den allmänna opinionen i ett län, den skulle troligen få en betydande legitimitet, även om naturligtvis också den ibland skulle hamna i konflikt med små lokalbefolkningar intill ett vargrevir. Tyvärr är medborgarpaneler inget särskilt billigt demokratiinslag, men jag menar att det vore värt kostnaden. 
Den andra vägen är naturligtvis en återuppväckt landsbygdspolitik (i den mån det någonsin funnits en sådan). Det är, tror jag, förutsättningen för en fungerande rovdjurspolitik. Känslan som många i glesbygden har av att lämnas i sticket av såväl politiska makthavare i storstäder eller residensstäder som marknadsaktörer utgör varghatets outsinliga källa. Varför finns det inte en landsbygdsminister? 
Den tredje vägen är att rovdjurspolitikens mål beträffande antalet vargar höjs ganska dramatiskt. Istället för en vargstam på några hundra djur borde man tänka sig någonstans över femhundra. Ekologiskt är det önskvärt inte minst tack vare de kaskadeffekter en topp-predator skapar i landskapen - Henrik Ekman skriver spännande om hur vargens ankomst väcker döende biotoper i sin bok ”Vargen, den jagade jägaren” - och i de landskap som hemsöks av en snabbt växande vildsvinsstam borde det i slutändan hälsas med tacksamhet. En så stor vargstam skulle antagligen helt undandras risken för inavel, samtidigt som behovet av regelbunden avskjutning skulle få många jägare att till slut verkligen uppskatta detta rovdjur. Regelbunden avskjutning skulle slutligen injaga all nödvändig skräck hos vargen för människan man kan begära.

Karin Högstedt, ordförande för Vänsterpartiet i Kronobergs län, är inne på samma sak. Det är dags att Ohly lämnar över 2012, säger hon. Två riksdagsledamöter är också kritiska mot Ohly som ledare för partiet. 
Jonas Sjöstedt deklarerade i går att om Ohly inte kandiderar för fortsatt partiledarskap, och om tillräckligt många i partiet vill ha honom, är han beredd att ta på sig ordförandeskapet för partiet. 
Fakta rörande valresultat och några andra förhållanden talar emot Lars Ohly som fortsatt ledare för Vänsterpartiet. Under hans ledning har partiet minskat i riksdagsval och val till Europaparlamentet. Partiet är nu nere i 5,7 procent. 
När borgarna regerat i fyra år, de ekonomiska och sociala klyftorna är större än på flera decennier, en hög arbetslöshet råder och det finns många behov att mätta inom vård och omsorg tappar Vänsterpartiet väljare. Dessutom fortsätter tappet att döma av en mätning från Demoskop i går i Expressen där V noterade 5,2 procent. 
Trots att S tappat, från nästan 40 procent i valet 2002, har Vänsterpartiet inte ökat utan förlorat väljare. 
Det är märkligt att det hörs så lite från Vänsterpartiet. Det är ju ett parti som det ofta har hörts mycket om, och ifrån. För tio år sedan höll dåvarande ledaren Gudrun Schyman ett tal på partiets kongress som döptes till talibantalet. Talet möttes av negativa reaktioner från många ombud. 
Före det, på 90-talet, var det debatt i V om och hur partiet skulle samarbeta med de då regerande Socialdemokraterna. Och för 20 år sedan var det debatt i V om partiet skulle avskaffa kommunist-K:et i partinamnet. Det blev avskaffande, med några få rösters övervikt. 
V måste nu prestera en politik som både innehåller en ekonomisk politik som går ihop och samtidigt löser problem som finns i samhället. Det behövs nämligen satsningar i offentlig sektor, där många otillfredsställda behov finns, som i vård, omsorg, skola och andra eftersatta områden. Priset för det är en ekonomisk politik där höga skatter ingår. Läggs dessa på en nivå där de var för några år sedan ska nog Sveriges ekonomiskt starka, arbetande medborgare kunna betala det. En bättre vård och omsorg blir det positiva resultatet, vilket en stor del av väljarna skulle uppskatta. 

Så sent som strax före valet publicerade Dagens industri en mätning som visade att en majoritet av väljarna tycker det vore bra för Sverige om de med lön på över 40 000 kronor i månaden fick höjd inkomstskatt. 37 procent tyckte det vore bra för Sverige att återinföra förmögenhetsskatten. De var nästan lika många som de 43 procent som inte ansåg det. Så nog finns det möjlighet att få stöd hos mer än fem procent av väljarna för en välfärdsvänlig vänsterpolitik. 

Som jag skrev inledningsvis i denna artikelserie tyder ingenting på att den nya rovdjurspolitiken är mer förankrad än den gamla. Det är inte konstigt. Grundproblemet kvarstår ju: landsbygden utarmas och så länge inget görs åt det kommer vargen att fungera som syndabock i många känsloliv.   
  
I min förra artikel nämnde jag åtminstone tre vägar ut ur en låst vargfråga, men det är den fjärde som är mest långsiktig, därför att den helt enkelt rör de djupaste skikten av vår världsbild. Den fjärde väg som måste anträdas för att nå målet om ökad tolerans för vargen är nämligen i grund och botten filosofisk: Vi måste sakta men säkert arbeta oss ur den art-egoism - speciesism kallar djurrättsfilosofen Peter Singer det för i sitt klassiska verk ”Djurens frigörelse” - som är nedlagd i nästan alla våra kulturella uttryck och i det ekonomiska systemet. 
  
”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. 
  
I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren. 
  
För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen: 
”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.”

Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.  

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta - inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare - tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott - hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man - i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Karl Olandersson plays standards är första evenemanget för Falu jazzklubb under våren 2011. Han kommer till Falun på torsdag och spelar med Daniel Tilling piano, Martin Sjöstedt bas och Mattias Puttonen trummor. De hör också hemma i den svenska elitdivisionen på området. 

I början av februari får studenter från Musikkonservatoriets Jazzlinje visa upp sig på Marianns saloon. Flera av musikerna spelar parallellt med sina studier i olika band, bland annat DUBB Dalarnas Ungdoms Big Band och Falu Storband. 

Torsdag 17 februari är det dags för jazzgruppen Talk. Den består av Kari Sjöstrand - tenorsax, Gunnar Åkerhjelm - piano, Ulf Åkerhjelm - bas och Sebastian Voegler - trummor. Tenorsaxofonisten Kari Sjöstrand behärskar allt från hardbop till folkmusikinfluerad musik. 

Vårprogrammet lockar med lite latinamerikanska rytmer. Gruppen Duouj Brazil sysslar med musik som hör hemma i den brasilianska musiktraditionen. Duoj Brazil består av Cissi Jonshult - sång, Niklas Bjarnehäll - piano/keyboard, Lars Jonshult - kontra-/elbas och Lasse Sjörud - trummor/ slagverk. Repertoaren består av en blandning av jazzinflluerat och lekfullt eget material. Duoj Brazil gästar Falun torsdag den tredje mars. 

Nästa konsert svarar Mats Öberg trio för. Han fick för några år sedan ta emot det prestigefyllda Jan Johansson-stipendiet. Trion har spelat tillsammans i över ett decennium och består av Mats Öberg - piano, Filip Augustson - bas och Sebastian Voegler - trummor. 

Kvartetten Hot Four East blir nästa begivenhet för Falu Jazzklubb. Den består av Björn Jansson och Andreas Gidlund på saxar och klarinetter, Robert Erlandsson - kontrabas och Kristian Fredmark - trummor. Bandet sysslar främst med bebop-influerad 50–60-talsjazz. Här återfinns Sonny Rollins, Parker, Ellington och Mulligan på repertoaren. 

I april gästar Dalecarlia Kvintett som består av Leif Eriksson - saxar och klarinett, Georg Stålberg - ventilbasun, Inger Hägglund - piano, Lars Tallberg - bas och Kjell Hägglund - trummor. Här handlar det om traditionell swingmusik. 

Och nu skruvas förväntningarna upp bland befolkningarna - i samma takt som oron hos makthavarna ökar. 
För i land efter land i den arabiska världen sitter det korrumperade kungar eller mycket gamla män med svag demokratisk förankring vid makten som bidrar till att låsa fast samhällena i stagnation och brist på demokrati. 
En följeslagare till korruptionen och stagnationen de senaste årtiondena har varit just den religiösa fundamentalismen. Inte minst unga människor, som känt att den utbildning de skaffat sig inte lönat sig, har i vissa fall istället vänt sig till de fundamantalistiska lösningarna. 
I Syrien, Jordanien, Algeriet, Egypten och många fler länder inspirerar nu det tunisiska exemplet de kritiskt sinnade, samtidigt som det oroar makthavare. Inte bara korrupta arabregimer oroar sig nog. För den regionala stormakten Israel skulle en demokratiserad arabvärld på sikt göra det svårare att fortsätta med förtrycket av palestinierna. 
Problemet är att inga lätta utmaningar väntar. De oroligheter som på senare tid svept över flera nordafrikanska länder har både med demokratitörst och med arbetslöshet och stigande matpriser att göra, liksom med snabbt växande och inga befolkningar. Å andra sidan tycks det vara det historiska mönstret för alla demokratirevolutioner i alla tider: de genomförs i svåra tider, inte sällan med hungern i ryggen, för det är då regimer som saknar folklig förankring och demokratisk legitimitet visar hur oförmögna de är att göra någonting åt problemen. 
Det är bara att hålla tummarna för att det tunisiska exemplet kan bidra till en demokratisk vårflod i den arabiska världen. En sådan skulle göra luften lättare att andas inte bara där, utan i en hel värld.